Jag saknar att du inte är densamma längre, det gick ju så grymt bra för oss ett tag, du var så sjukt fin och jag bara älskade att sitta på din rygg! Nu vet jag inte vad som har hänt, du blir aldrig mjuk, det spelar ingen roll vad jag gör, du lyssnar inte, du bara tjafsar emot mig, lyssnar inte på mina skänklar, det är som att du bara ignorerar mig, jag finns liksom inte, jag vet inte varför, men nåt har hänt, du är stel som tusiken i vänster varv, men liiiiite mjukare i höger varv, men du skiter ändå i att jag sitter på din rygg. Du får för dig att du inte ska gå nånstans, du kickar, backar, försöker stegra, ja, du blir allmänt skit förbannad på mig, jag är så snäll som jag kan vara, ger dig längre tyglar, sträcker fram händerna för att inte dra i dig fall du skulle kicka till, jag skänklar på normalt, men du blir bara förbannad och lägger öronen spikrakt bakåt och backar, lägger jag på spöt kickar du, vi kan hålla på i typ fem minuter och tjafsa med varandra innan du ger dig och går fram, men efter det är du skit förbannad, kickar i galoppfattningarna, öronen är spikrakt bakåt, du bryr dig inte om när jag klappar dig och berömmer dig för att du var duktig, du är fortfarande lika förbannad. Vad gör jag för fel? Är det jag som gör en sjuhelvetes massa fel eller är det bara du som inte är dig lik? Vad har hänt? Jag förstår ingenting! Jag älskar dig alldeles för mycket för att stå och tjafsa med dig varje gång, och när du gör som du gör blir jag så jävla förbannad och sen går allt åt helvete, ingenting är roligt då. Kan inte den gamla Carlito komma tillbaks? Det bästa för oss vore kanske om vi började om på ruta ett med bara volter och rakt spår, värma upp i skritt och trav på volten, ut på rakt spår och trava lite, fatta galopp, köra nåt varv, sen samla upp och in på volten, sen kanske det går att lägga in några steg skänkelvikning, jag får se vad som passar bäst, jag vill bara att allt ska bli lika bra som förut, hellre börjar jag om på ruta ett istället för att bara tjafsa med öppnor, slutor, skänkelvikning i både skritt och trav och mindre volter, det gör inte vår situation bättre.
Nä, nu du killen, nu kör vi ruta ett och jobbar oss uppåt igen så att vi kommer dit vi var innan allt blev kaos! Vi ska komma dit vi var innan, vi har ju redan gjort det en gång, så varför ska vi inte kunna göra det en gång till? Man ska ju tänka positivt, allt går, bara man vill! So, let’s go!
– enda gången jag backar är när jag tar sats!