Hahahaha!!!

Asså, snälla! HAHAHAHAHAHA! Är han i farten nu igen? 90 år, precis haft en stroke, sagt att jorden ska gå under två gånger, men det hände inget, nu för tredje gången ska den gå under igen. Oh my god, jorden ska gå under många gånger 😉
Äsch, hur många tror på honom egentligen? Patetisk är vad han är, sitter och slänger ur sig en massa lögner om att jorden ska gå under, gör han så bara för att folk ska bli rädda? För att han typ ska få pengar eller nåt? Nä, han är förbannat töntig när han sitter och skrämmer upp folk så där, folk tar ju livet av sig för att dom inte vill dö på ett sånt sätt som att jorden ska gå under. Om han ens visste hur många liv han har på sitt samvete så skulle han nog sluta babbla om att jorden ska gå under. En patetisk mördare kan man kalla honom…! Äckelgubbe!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13788483.ab

Första riktiga dagen i skolan och jag vill redan därifrån…

Jag orkar fan inte skolan…jag kommer inte orka alla dessa år som jag har framför mig, jag är redan helt slut nu, vi ska liksom klara oss igenom ett kapitel i matten på cirka två veckor!!! Hur ska det gå? Jag som är helt värdelös på matte kommer aldrig klara det, jag är inte så snabb på att räkna, det kommer aldrig gå, jag kommer få IG på mitt första prov i matten på gymnasiet, det känns fanimej inte bra över huvudtaget. Innan när jag hade Tobbe var det ju inte lika pinsamt, jag kunde ju prata med honom, men jag känner inte ens den här läraren vi har i matte nu, vilket jävla intryck hon kommer få – ett jävla särbarn som inte kan ett piss!!!
Just nu sitter jag i soffan med halvslutna ögon med tårar i ögonen för att jag typ aldrig kommer få ta studenten, jag kommer ju fan vara helt misslyckad…!

11 år

Tänk att jag gick hela elva år på Haga, men nu var det slut med fler år, vilket är så jäkla tråkigt. Men i alla fall, igår var jag och Cissi och hälsade på och först stötte vi på SYV i caféet, hon bara ”Nämen….hallå!”, sen stod vi där och snackade en liten stund innan rektorn kom ut, hon hörde väl att det var våra röster, så hon kom ut och då pratade vi med dom två, sen under tiden kom några bekanta lärare som vi inte hade, men vi visste ju vilka dom var och sånt. Efter ett tag kom Gayle och pratade med oss, så sa jag att jag drömde mardrömmar om att jag skulle komma försent och bli utskälld, hon bara ”Hahaha, men lilla vännen…utskälld första dagen, neeej då, hahaha!”. Sen efter att vi hade pratat med henne en stund gick vi ner där lärarna har sitt rum, så såg vi att dörren stod öppen, så smög vi dit och sen bara ”HEEEEEJ TOBBE OCH IRÉN!!!!”, dom bara ”Nämen…HEEEEEEJ!!!!”, så kom dom och kramade oss, och som vanligt skulle Tobbe kaxa mot mig, han bara ”Kom hit din plutt!”, jag bara ”Äh du, passa dig!”. Sen stod vi där inne och pratade om skolan och så presenterade Tobbe deras nya Lena som var en kille som hette typ Johan eller nåt sånt, haha! Sen efter ett tag kom Anna-Kerstin in, så kom hon in med raska steg, så märkte hon knappast att vi var där, så märkte hon ju att det stod nån där när hon kom innanför dörren, så tittade hon på mig och klappade mig på armen och lös upp i värsta leendet och bara ”HEEEEJ!!!”. Sen efter att hon hade kommit in började vi snacka om min övningskörning och jag har inte kört på hela sommaren, så jag kommer inte ihåg så mycket, så stod dom och babblade om vart kopplingen och bromsen satt, snacka om att man blev förvirrad då, hahaha! Så försökte Tobbe få stöd av ”Johan” (vi säger Johan till honom eftersom att jag inte minns vad han heter), men han bara ”Nä, jag vet inte, jag bara sitter och lyssnar, hahaha!”. Alltså, stämningen med våra förra lärare är så bra, även fast vi inte har dom nu så dör aldrig skämten och det ut, vi är precis lika glada, vi skämtar, vi skrattar, vi kaxar mot varandra (fast på ett roligt sätt då som ni kanske har märkt), allt är precis som när vi hade dom för ett par månader sen. Alltså, jag saknar verkligen dom tre sista åren på Haga, det var ju då vi fick Irén och dom, inte Tobbe då, han kom ju i 9:an, men när han kom kändes det som att vi hade haft han sen 7:an också. Jag kan inte säga nåt annat än att jag verkligen har älskat dom tre sista åren, jag kunde inte fått ett bättre avslut på Haga, allt klickade med klassen och lärarna när vi började 7:an. Och jag måste erkänna att jag hatade skolan i 4:an, 5:an och 6:an, men dom tre sista åren var underbara! Jag saknar verkligen Haga, klassen och lärarna. Det är verkligen lärarnas förtjänst att det klickade så bra. När vi fick dom så blev skolan så rolig, det var så himla mycket skämt att hela klassen bara satt och skrattade på lektionerna, med andra ord så kom klassen närmare varandra tack vare att lärarna fick oss att börja ha lite mer roligt och inte bara sitta helt tysta och bara glo. Alltså, jag skulle kunna göra vad som helst för att få gå där igen!
Vårt älskade lilla Haga, som jag saknar den skolan ♥

Ibland undrar man ju…

…om dom vännerna man har inte är ens vänner? Jag har funderat starkt på det dom senaste dagarna. Jag tror nog att alla har vart med om dåliga vänner som säger en sak och sen gör dom inte det, t.ex att man bestämmer sig för att göra nåt med dom nån helg eller nåt lov, dom säger att dom ska prata med sina föräldrar och att dom ska smsa eller nåt liknande och sen går det en dag, det går två dagar, det går tre dagar, tillslut blir man rätt irriterad på att dom inte hör av sig, så man undrar varför dom inte hör av sig via sms eller Facebook och så får man det där fina svaret ”Jag har inga pengar på mobilen och ibland går jag bara in och kollar Facebook, men loggar ut direkt efter”, japp, då känner man sig jävligt älskad! Men jag funderar faktiskt på om jag bara ska skita i dom, för det kommer ändå inte fungera med skolan och att jag har Kalle, sen fungerar det inte på dom korta loven då jag är med andra kompisar som bor i närheten och sånna som bor nån annanstans, men bara till ett krav – att dom inte velar fram och tillbaka med att dom kan, sen kan dom inte, men det har jag bara några som gör, resten gör inte så, men dom som har den där lilla förmågan att göra mig så irriterad funderar jag starkt på att bara släppa taget om, så får väl dom märka i efterhand hur patetiskt det var när dom velade fram och tillbaka heeeela tiden…nej, usch, blir så trött på sånna! Men nu är det slut med det, jag tänker leva mitt liv och skita i dom…dom får göra vad dom vill med sina liv, men jag tänker inte styras av dom genom att behöva bestämma nåt, sen kan dom inte osv osv osv, nej, slutkört med mig, jag är ingen liten leksak som man kan köra med hur som helst! Så nu ska jag ta tag i mitt liv och leva det så som jag vill, inte efter några personer som knappast vågar leva sina egna liv, no more säger jag bara! Hoppas att dom har tillräckligt mycket hjärna för att förstå i slutändan vad dom höll på med…!

Tre månader…

Jag vet att det låter lite patetiskt när jag nu säger att jag saknar min lärare…hon har nu vart borta i tre månader, känns som att det bara har gått en månad sen det hände. Jag och Felicia pratade om det igår, det var då vi verkligen förstod att det är tre månader sen hon gick bort.
Jag kommer fortfarande ihåg den dagen…torsdagen den 19:e maj hände det, vår mattelärare gick bort i cancer. Jag har inte orkat prata om det, men idag gjorde jag det. Anledningen till att jag inte har orkat innan är för att jag bara tänker på den hemska dagen. Visst har jag tänkt på det, men jag tycker det är så svårt att prata om det…det känns ännu jobbigare då. Men vi pratade ju om det när vi var på hennes begravning den 10:e juni och sen sjöng vi ”Himlen är oskyldigt blå” till henne på skolavslutningen, men efter det har jag inte orkat prata om det.
Jag kommer ihåg den torsdagen då vi fick reda på det…det var så overkligt alltihop, man vågade inte ens tänka på att det verkligen hade hänt. När vi satt där i klassrummet och grät var det som att allt annat inte existerade, vi bara satt där och grät. När jag sen skulle gå och hämta papper för att torka bort all mascara som rann på mina kinder blev jag mött av vår so-lärare Irén som kramade om mig, sen hann jag inte många meter innan jag stötte på vår ”andra” mattelärare Tobbe som kramade om mig, efter det satt vi bara och grät, sen pratade vi lite med lärarna som gick runt och tröstade alla. Jag minns bara att vi satt och grät, man kunde inte göra nåt annat, jag tror att jag grät i typ två timmar i sträck, jag kunde inte sluta, tårarna bara rann och rann. Det var nog det enda jag gjorde, sen kommer jag ihåg att jag gick ut och tog lite frisk luft när tårarna äntligen hade slutat rinna, men precis när jag skulle gå in igen såg jag att vår idrottslärare och min dåvarande kontaktlärare Lena skulle gå, jag mötte henne på vägen ut och jag kunde inte hålla tårarna inne då för jag såg att hon fortfarande grät lite, så stod vi där ute och kramades, pratade lite gjorde vi också, typ om att vi skulle ses på middagen och avslutningen och lite sånt, sen avslutade hon med ett ”Ta hand om dig så ses vi på middagen…!”, jag fick då fram ett ynka litet ”Ah, du med…!”. Jag kunde knappast prata då, usch, det var så hemskt! Jag trodde aldrig att jag skulle gråta i min lärares armar, men det gjorde jag…!
Jag kommer också ihåg att jag satt på extramatten efteråt (jag gick alltid dit på torsdagar), men jag jobbade inte och det var ju helt okej för Tobbe, man fick komma upp dit om man ville vara kvar i skolan istället för att gå hem, så jag satt där uppe och stirrade ut genom fönstret med musik i öronen, alldeles rödgråten var jag…jag märkte inte ens att Tobbe kom och satt sig framför mig och började prata med mig, jag var helt borta i mina egna tankar, men tillslut märkte jag att han satt där, jag stängde då av min musik och då frågade han hur tankarna gick, jag svarade då att allt bara var tomt. Han förstod ju det och det var precis vad han sa…sen satt vi bara där och kollade, men sen gick han för att nån behövde hjälp och då satte jag på min musik igen och sen satt jag där och lyssnade på musik. Sen efter ett tag gick jag ner till caféet med Alicia och några till, sen satt vi där ett tag och pratade om allt som hade hänt, men sen gick jag upp till extramatten igen och arbetade lite med so:n, men efter nån timma gick jag hem, fast först stod jag och Petter utanför skolan och pratade om allt, där stod vi säkert i 30-45 minuter innan vi gick hem. När jag väl var hemma gjorde jag ingenting, jag bara satt och lyssnade på musik och tänkte på allt. Sen gjorde jag nog inte så mycket mer…

Ni kanske förstår att jag inte har orkat prata om den där hemska dagen. Det var nog en av dom mest hemskaste dagarna jag har vart med om, och jag tror nog att jag aldrig har gråtit så mycket som jag gjorde under dom där timmarna. Nej, usch, det var så jäkla hemskt…!

Live midnatt…!

Okej, sanningen är att jag inte vet vad jag skulle ha för rubrik, så jag bara skrev nåt för skojs skull…! Men i alla fall, I’m sitting here and glor på nothing…emn, okej, jag har tråkigt. Jag vill blogga, men jag vet fan inte vad jag ska skriva om. Hm, kan väl skriva att jag ska till Liseberg idag (man får ju säga idag eftersom klockan är över tolv, hahaha!) med pappa, Petra, Tintin, Stefan och Victor (eller jag tror att Stefan och Victor ska med). Ni kan ju lista ut att det inte kommer bli nån uppdatering senare under dagen eftersom att vi kommer vara borta hela dagen, men jag ska uppdatera er nu under natten, det kommer komma upp ett inlägg till i alla fall, har redan planerat det lite smått, haha!
Jag skulle ju kunna fixa tidsinställda inlägg, men jag vet inte om vad, och sen vet jag inte ens hur man gör, så ni får nöja er med det inlägget jag tänker skriva snart…!

Två olika personligheter…eller vad man nu säger…!

Tänk att man ena stunden kan sitta i soffan iförd en leopardfärgad OnePiece-dräkt, osminkad och bara chilla livet av sig, och sen efter bara ett par minuter är man påklädd, sminkad för glatta livet och så känner man sig bara så där…taggad…eller nåt! Inte för att jag är speciellt taggad på nånting, men ni förstår, man blir bara full av energi och känner för att göra nåt istället för att bara glo. Ett sånt ryck fick jag nyss, jag satt i min leopardfärgade OnePiece-dräkt, alldeles osminkad och bara chillade…ja, just det, livet av mig, men sen fick jag nåt ryck och klädde på mig, sminkade mig och sen stod jag där med en helt annan personlighet! Tänk att det kan finnas två olika ”personer” av en människa…det finns det i alla fall av mig, jag vet inte hur det är med er andra där ute, men jag har två personer – det finns en tjej som bara sitter i soffan, som är helt osminkad, som inte orkar ta på sig vanliga kläder och som bara kollar på film, men sen finns det en tjej som är glad, full av energi, som har rediga kläder på sig, som är sminkad och som bara är så där….crazeeeeey! Yes, you know, THAT girl!!! Och jag gillar henne…a lot!

Är det sånt här man kan kalla kontraster!?

Deprimerad!

Snälla nån, ta mig till Egypten!!! Jag vet att vi förmodligen ska dit i 2-3 veckor nästa år, men det är ju så lång tid kvar, JAG VILL JU DIT NU!!!
Jag blir fan deprimerad av att se alla bilder…!

Alltså, allt jag kan säga är att jag är helt kär i det där landet ♥

Bilden är från förra året när vi var i Egypten!

Kom ihåg…

Tänk vad mycket hat en person kan visa, men kom ihåg – Störst Av Allt Är Kärleken ♥

Norge!

Det är ju helt sjukt det som har inträffat i Norge. Hur kan en människa bli så psykiskt störd? Hur kunde polisen inte förstå vad han höll på med? Han skrev dagbok i 9 år, han planerade allt…hur fan kan man inte upptäcka nåt sånt? Dålig stil av polisen…och det var en väldigt dålig stil av polisen att inte ha nån liten vakt eller nån polis ute på den där så kallade ”paradisön” – som nu har blivit en mardrömsö i personers ögon – för det kan faktiskt hända grymma saker även fast man inte kan tro det. Men liksom, kom igen! Först en stor explosion där ett fåtal miste livet, sen står det där äcklet på en ö och låtsas vara polis, och när han väl samlat en drös med ungdomar skjuter han ihjäl dom, det är ju helt ofattbart! Hittils har 93 personer mist sitt liv från den där eftermiddagen…undra om han ens förstår vad han har gjort? Är han nöjd över att vara en mördare som alla sent kommer glömma? Människor vill plåga honom lika mycket som han plågade människorna som blev utsatt för all den här hemskhet…fattar han ens vad han har gjort med Norge, med den där fina ön, med människorna som var med om allt? Norge kommer aldrig bli sig likt igen…och inte heller den där ön. Folk kommer minnas detta enda in i döden…dom som klarade sig kommer aldrig få tillbaka sitt riktiga liv igen, dom kommer aldrig bli sig själva igen, dom kommer dras med den här hemska upplevelsen genom hela livet och det är på grund av en psykopat.  Det är som taget från en skräckfilm, fast detta är verklighet…
Det går inte ens att förstå vad det är dom har hänt. Det är vårt grannland…det kommer framstå som ett land i en skräckfilm, folk kommer minnas Norge som ett hemskt ställe…
Jag hoppas verkligen att folk stöttar Norge till 100%, för det gör jag. Jag hoppas också att folk lider med Norge och sörjer över alla som har mist sitt liv…
Norge är nu ett land i skräck, chock och sorg, och som många säger – Norge har fått sitt eget 11 september…!